0 Läs mer >>
Jag har en förkyldning som lurar som ställer till träningen till och från och som kronan på det hela så ligger resan illa till.
Visst, det var en chansning att boka Egypten men jag var likväl hoppfull. 
Nu har Tyskland stoppat inresorna dit och flyger även hem turister. Sverige gör förvisso inte det men på något vis känns det som en tidsfråga. Kanske hittas någon annan resa i helgen, men jag har tagit ut det faktum att det inte kommer gå åt några respengar genom att köpa dessa istället.
Det blir tröstterapi på löpbandet framöver.

Att kompensera.

0 Läs mer >>
Jag är ganska duktig på att traska till gymmet nu för tiden. Ja, klapp på axeln. 
Men vissa dagar är det lite extra tungt förstås. Tar emot, så att säga. Då skriker jag "SUMMERBURSTPEPP" går iväg ändå.
Jag ska ju till Summerburst för tredje året i rad och ska man hoppa runt, troligen iförd shorts och linne om vädret vill, skadar det ju inte att vara lite extra fresh kroppsmässigt. 
Mumma för motivationen.
Men nu har något annat roligt dykt upp, något som ligger lite närmre. Nämligen en Egyptenresa i april/maj.
Ljuvligt att ha saker och fröjdas över, men detta sätter ju även lite mer press.
Två månader ska man väl ändå kunna åstadkomma lite på, tycker jag. Jag skröt ju över det attans kostschemat tidigare som skulle börja imorgon. Och jag har väl jobbat på det. Mest psykist, inte så mycket är på papper ännu. Inget alls på papper faktiskt.
Men det löser vi under veckans gång. För plötsligt blev det beach jävligt snart.
 
 

Att ha fått lite mer ...

0 Läs mer >>
 
 Naiv innan fredagspasset.
 
I veckan var jag en svag individ.
Jag körde på som vanligt på måndagen och allt var frid och fröjd, men på tisdagen fick vi sluta tidigare och jag tänkte se till att ta mig till gymmet direkt för att vara klar när alla andra slutade jobba. När jag kom innanför dörren så slogs jag över hur fullständigt vidrigt orkeslös jag var, så jag slängde mig på sängen bara för att kolla mobilen lite och samla lite kraft. 
Ja, det fungerar ju... nej.
Istället för att bli piggare började jag känna efter så där lite för mycket. Jag observerade att mitt huvud nog vägde tre kilo extra och att jag liksom var halvt lam. Det fanns ingen gnista i lillkröppen, helt enkelt.
"Kroppen vill dricka varm choklad och kolla på serier" konstaterade jag högt i min ensamhet och unnade mig det.
Dagen efter vaknade jag med halsont. Inte sån som ger sig när man vaknat ordentligt, utan en sådan som oroväckande vilar kvar hela dagen. Så det fick bli vila även onsdag och torsdag.
På fredagen fick vi också lite extra fritid och istället för att fly byn det första jag gjorde så tassade jag med prövande steg till gymmet för ett armpass. Fick inviga nya handskarna och så. 
 
Det är något med första passet efter en längre vila. Man får fullständig hybris. Detta mildrades ju inte direkt av att jag hade handskarna på mig. Alla vikter skulle höjas under detta armpass för jag var ensam på gymmet och detta gjorde att jag kunde förvrida mitt ansikte hämningslöst. 
Ett bra pass. Ett sånt som känns. Länge.
 
På lördagen så var det dags för första benpasset efter vilan. Är fortfarande lite fjantig med knät, så tar det lugnt med benböj och så. Detta leder till att jag får tid över till att satsa lite mer på mage under dessa pass. Så jag provade så klart att köra lite extra tungt på en magmaskin. Så tungt att jag istället typ lyfte upp underkroppen istället för att lyckas dra ner överkroppen. Upprepade detta typ åtta gånger, bara för kul. Skrattade när jag klev av den just för att det var så jävla slitigt. Det var skämtsam stämning. Man lattjade lite.
Bara. För. Kul.
 
Under hela dagen idag har jag sporadiskt vrålat ut 
 
"Något har rivits sönder i mig!!!"
 
för jag tror inte att det ska kännas så här. De övre magmusklerna är förstörda. Det var alltså inte så jävla lattjo när allt kom till kritan. Det fina är ju i alla fall att det tar fokus från att jag har ont i hela övriga kroppen också. Imorgon blir det armpass igen. Med så lite belastning av magen som möjligt.
 
 
Handskarna kändes bra. Bra stoppning men ändå smidiga. Nu är det bara att vänta på att arbetsvalkarna försvinner och hålla smånävrna mjuka och fina.
 
 

Att ha haft sönder si...

0 Läs mer >>
Jag har sedan länge konstaterat att jag inte är en morgonmänniska, speciellt inte när det kommer till träning. 
Provat grejen har jag. Ställt klockan tidigt och allt det där. Tvingat iväg mig. Men nu är det så att min kropp tycks ha en startsträcka på sisodär en, två timmar. Den fungerar inte annars. 
Jag får hjärtklappning och yrsel av att gå ner och upp från tvättstugan på morgonen. Bara det liksom.
Jag tänkte att det kan ha att göra att min kropp kräver mycket energi även på natten, så jag helt enkelt är slutkörd på morgonen. Det blir ju ändå oftast ungefär nio, tio timmars sömn för mig per natt, klart att kroppen inte är startklar direkt.
 
Idag tvingade jag mig till gymmet strax efter att jag blivit övertalad till en halvtimmes tupplur. En halvtimme bara, med tio minuters snooze pålagd som jag knappt somnade om på. 
Och fy fan.
Det är alltså inte de där nio timmarna utan mat som gör det, det är bara den temporära avsaknaden av medvetande, tydligen. Detta gör att mina muskler ignorerar mig hur jag än desperat försöker väcka dem. Men jag gjorde ett pass i alla fall, fast jag mest stod och gäspade i försök till att suga i mig lite livskraft.
Jag släpade mig mellan maskinerna och var ett litet monster av vrede som bara förvärrades av att allt kändes sjukt tungt och jobbigt. Så aldrig mer ska jag "tuppa" om det inte är minst en och en halv timme innan ansträngning, det svär jag på. 
 
Tänk, man lär så länge man lever.
 
Planen nu då? Jo, det ska börja hända gejer har jag tänkt. Matschema, smaka på det orden. En slags struktur i vardagen.  L e v n a d s r e g l e r .  Jag ska strukturera upp det under veckans gång för planen denna vecka är att leva löjligt billigt då jag har en liten vadslagning med mig själv gällande sparande. Och billig mat bygger inga hulkbissar direkt. Men sen. Ojojoj. Ja, vänta och se.
 
Mina nya ninjatights förresten:
 
 
 

Sovande muskler.

0 Läs mer >>
På jobbet har vi möjligheten till att få massage en gång i månaden. Denna möjlighet tar jag, naturligtvis, då jag i allra högsta grad är en beröringstörstande människa. 
Som vanligt fanns det en del knutar för massören att trycka lite extra på och som ilade iväg i hela kroppen, men mest var det behagligt och när det var dags att ta nacken så rullade ögonen bakåt och jag tappade all talförmåga och tror jag till och med tappade medvetandet en kort sekund.
 
Nu råder det ju delade meningar om man bör träna efter massage. Massören som knådar oss säger att man väl helt enkelt får känna efter lite hur man känner sig.
Jag körde på, så klart.
Då jag kände mig ovanligt medveten i ryggen efter massagen (ja, man kan vara medveten i ryggen om man är lite mer än bara människa) så fick jag fantastiskt bra kontakt och musklerna och skulle nog säga att jag tog i utav bara helvete. 
Här kan man ju spekulera i huruvida det var ett mer eller mindre begåvat beslut, men nu är det gjort och vi släpper det, okej?
Man kan ju välja att bara vila efter massagen också, men vill man känna sig som hulken- kör på.
 
Dagen efter då? undrar ni. Hur känns det då? Ja.
Visste ni att man kan känna varje liten fingerrörelse bakom skulderbladen? Jag upptäckte just det och då är det ändå bara ett knappt dygn sedan jag körde passet. Imorgon är det knappast kärleksförklaringar som kommer komma ur min mun, jag tror snarare att alla hjärtans dag för mig kommer bestå av spott och fräs över mitt idiotiska beslut att vanvettshöja roddvikten och att bräcka personbästa i armhävningar hämningslöst. 
 
Men det finns ju en kärlek i det med.
 
 
 

Alternativ kärlek.

0 Läs mer >>
Jag känner att det är dags att ta steget. Många står och velar på gränsen, känner att den sociala normen håller dem tillbaka. De vågar inte stå helt och fullt för sig själva. 
Men jag tänker göra det.
Jag pratar om att ha gymhandskar. 
Det är inte helt främmande för mig. Jag hade det även i min ungdom men dessa slarvades bort i flyttar och mitt träningsintresse minskade, därför införskaffades inga nya. 
Man kan tycka att det är lite överambitiöst. Som brud lyfter man ju inte så tungt och som kille så är det ju bara manligt att ha "arbetarhänder". Men erkänn; det är oerhört onödigt när det går att undvika. Mina bräckliga små händer ökar inte alls i sexappeal av att ha förhårdnader och det hjälper ju inte heller vid den fortsätta träningen- det gör ju ont ändå. Så jag ser ingen nytta med dessa valkar och tänker skydda mig bäst jag kan.
Min träningsguru Pauline på jobbet hittade idag ett billigt par som hon kan beställa åt mig med sin nästa beställning. Så nu har jag sisodär en knapp vecka på mig att förbereda mig mentalt inför de dömande blickarna och hånfulla leendena på gymmet. För faktum kvarstår: det bara är töntar som har handskar på gymmet.
Smarta töntar.
 
 
Funderade en kort stund på ett bar ruskit brudiga handskar. Men någon måtta får det vara.
 

Att ta steget.

0 Läs mer >>
Idag tog jag mig till Friskis och Svettis för att få valuta för det där tiogångerskortet jag köpte där. Ett benpass väntade och jag skulle dra nytta av samtliga extravaganta maskiner som inte finns på mitt vanliga gym. 
Sagt och gjort, det pressades, trycktes och drogs på alla möjliga sätt och väntar inte träningsvärken får helvetet de kommande dagarna- ja, då är världen avig, hörni.
 
Då mitt vanliga gym inte ens har en normal skivstång passade jag på att ge mig på några riktigt djupa benböj med 20-kilosstången. Den hemma är en sån krokig jävel, och tyngdvariationerna är begränsade så antingen är det 9 kilo eller 29 kilo som gäller, och då min balans helt enkelt är obefintlig så känns 20 som ett bra mellanting för att få lite extra tyngd men ändå kunna fokusera på att inte slå bakhuvudet i gymgolvet. 
Jag körde på bra, "ass to the grass", som de coola brudarna brukar säga. Det gick över förväntan och när modet infinner sig knackar ofta även övermodet på. Så strax gjorde jag väl lite väl häftiga böj och vips smällde det till i mitt högra knä, det som redan trasslar. 
Mina knän är liksom vana med vanliga benböj så jag antar att knät liksom försattes i chock när plötsligt ombads böja sig mera.
"Det här gjorde ju faktiskt skitont. På riktigt. Något blev fel." sa jag med hela pannan försatt i en imponerande orosrynka och funderade på att passa på att gråta en skvätt, men la band på mig. Jag var ju ändå i "Beast mode" som de coola brudarna jag nämnde tidigare brukar säga.
Jag haltade iväg och la mig ner på mattan och körde lite mage istället och när jag reste mig var jag bra igen?! Jag blev alldeles perplex över detta och gav mig på benböjen igen, försiktigare denna gång. 
Vi dröjde oss kvar till stängning och kan väl säga att beach 2014 benmässigt är säkrat... I princip. Kanske några pass till kvar bara.  
Och lite mer teknik- och balansövning bara så ska vi nog kunna lägga på några kilo även på de djupa benböjen. Bara knät är välinformerat först.
 
 
 

Övermodiga benböj.

0 Läs mer >>
I gymnasiet hade vi under första året en klassföreståndare med yvigt rödbrunt skägg och en uppmärksamhetskrävande skönhetsfläck i pannan. Han hette Kent och kunde konsten att hänföra oss alla med såväl sina mattekunskaper som sitt yogaintresse. Han brann nämligen för (läs kommande träningsformer på skånska) Chi Gong och Yoga och hade tillsammans med sin fru rest runt i världen och utövat just dessa sporter. 
Hans fru höll i en yogaklass som man kunde välja på sitt individuella val.
"Kent, jag tror jag vill prova yogan, men jag inte nå vig alls ju".
"Gör ingenting" svarade Kent nonchalant. "Ge det en vecka och du kommer bli ormmänniska". Sen hetsade han oss till meditation under den strikta ordern att vi absolut inte fick lyssna till kroppen om det kliade på näsan. 
 
Jag gick yogakursen och uppskattade den, men även den led av min allmänt taskiga närvaro under gymnasietiden och jag blev aldrig särskilt bra på det. Flera gånger har jag försökt hitta tillbaka till yogan, men det har fallit i glömska, fallit för lathet eller bara utmynnat i en sorts improviserad, artisktisk stretch.
Jag behöver nog ta mig tid att verkligen ta mig an yogan, studera den, smaka den. För jag känner på mig att jag har en lite superyogi i mig. Djupt, djupt i mig. Jag måste bara gräva fram det lilla helvetet.
 
Jag följer diverse eldsjälar på Instagram, bland andra yoga_girl. Hon är ett mirakel, hela människan. Jag vill också kunna slänga runt benen och armarna och plötsligt stanna upp i luften och helt trotsa såväl den kroppsliga anatomin som gravitationen. Men så slår mig insikten att det där kräver år av intensiv träning, så då nöjer jag mig med att försöka nå tårna och sedan avslutar jag den sessionen utan vidare eftertanke.
 
Men, som sagt. Jag ska verkligen försöka locka ut den där rackaren och kanske bjuder jag på några blygsamma poser här längre fram. När jag börjat blomstra som yogini. Spännande va?
 
 
 
Bilden är hänsynslöst framgooglad och stulen.
 
 

Yogan i mig.

0 Läs mer >>
Nu går det tungt läl.
När jag vaknade igår var jag säker på att jag var kärnfrisk igen, men framåt lunch så kom verkligenheten i kapp mig. Visst, jag är inte helt döende, men det känns ändå dumt att ge sig på större ansträngningar. Gårdagen blev därför träningsfri och så kommer även kvällen bli. Träningsvärken från onsdagens armpass lever dock kvar och gör sig påmind titt som tätt, så det känns bra.
 
Häromdagen beställde jag två storlekar av 2xU-tightsen som nu fanns på xxl.se till det förmånliga priset av 699 riksdaler. Pauline har pratat väl om dessa och därför tyckte jag att det var läge att slå till. Så nu inväntar jag att dessa ska anlända, samt drömmer om ytterligare tillskott till träningsväskan. Typ de som följer.
Det är väl inte för mycket begärt?!
 
 
 
 
 
 
 
 

Ihållande virus.

0 Läs mer >>
Motgångarna hopar sig. 
En kall helg i november ramlade jag och skadade knät. Då smärtan i knät inte gett med sig två månader senare bokade jag en läkartid. Där konstaterades det att det nog inte var någon större fara, men jag fick piller och salva, samt en tid hos en sjukgymnast. Det är en dryg vecka kvar tills tiden hos sjukgymnasten och fram tills dess kör jag på som vanligt med träningen då jag märkt att vila bara förvärrar smärtan.
Men det är inte detta som är det största problemet just nu.
För ungefär ett år sedan och bakåt så har jag haft ett immunförsvar som varit i princip obefintligt. Minsta lilla virus har gladeligen flyttat in i min gästvänliga kropp och friskdagarna är snabbräknade. Detta i kombination med min hypokondri var ingen större succé, kan jag säga.
Men som sagt så har jag klarat mig bra det senaste året. Förbannat bra. Något jag satt och skröt om både på jobbet och inför min vänskapskrets. Big. Fucking. Mistake. Innerst inne vet jag bättre än så, men alla gör vi misstag ibland, solen med fläckar och så vidare.
Så. Igår och idag har jag haft så där lite, lite ont i halsen. Snorat. Haft blöta ögon. Tungt huvud. The whole package förstadiet till en förkyldning bjuder på. Så imorse satt jag på jobbet och lovade mig själv att gå raka vägen till ICA efter jobbet, köpa på mig en liter mjölk och en Salt&Blandat och bara låta precis så mycket av min kropp som krävs för att kunna äta och dricka de sistnämnda livsmedlena sticka utan för täcket. Förstaklassig återhämtning med andra ord.
 
Dagen gick, jag tupplurade lite på lunchen och började känna mig lite bättre. Sen, när arbetsdagen egentligen hade två timmar kvar, så skickade arbetsledaren ut ett mail där vi tilläts ta oss utanför kontorsväggarna om vi lovade att ägna en stund av de extra fria timmarna till lite friskvård. Det spritte till i min och min kära kollega Paulines kropp och vi slet åt oss våra medhavda ägodelar för att ta oss ut ur byggnaden. 
Pauline har också blivit förkyld och gav mig ett något tveksam blick när jag började prata om att faktiskt ta mig till gymmet ändå. Jag kunde ju ta det lugnt, inte värma upp så intensivt och lyfta med måtta. Hon menade på att det kunde bli värre, historiken pekar på just detta, och att jag skulle överväga saken noga.
Jag svarade jakande på detta men i mitt naiva huvud hade jag redan bytt om och valde hantlar. När jag kom hem tog jag en kopp kaffe och en liten shot Kan Jang samtidigt som jag skakade ihop en blygsam dos aminosyror. Inget kunde stoppa mig nu.
Så jag tog mig iväg och körde 50 minuter hyfsat lugn träning av rygg, armar och axlar. Och så här långt är allt väl. Till middag fick jag i mig en stor bakpotatis med smör och salt vid sidan av grillad kycklig. Mycket gott och jag tror att det är precis vad en småförkyld kropp behöver.
Jag slopar spikmattan ikväll, då jag inser att man nog inte bör peka på den björn som sover mer än två, tre gånger, och lägger mig tidigt. Men nu är det bara att vänta. Imorgon är dag tre med viruset och det är som oftast där det avgörs. Antingen brakar helvetet lös eller så har jag spelat mina kort exakt rätt. 
 
(Jag och Pauline delar inte kropp även om texten tycks mena det. Det skapade lustiga bilder i mitt huvud så jag låter det stå kvar)
 
Invigde nytightsen idag från Gina Tricots webshop. Kan bli lite genomskinliga när man böjer sig fram, men det löser vi med ett par svarta boxers under i fortsättningen, lösningarna är många och bekymren få. Natti.
 
 
 
 
 
 

I work out mot bättre...

1 Läs mer >>
Jag har tränat regelbundet en längre tid och man kan väl säga att det går sakta men säkert.
För ett tag sedan undrade jag vad jag höll på med. Det är trots allt inte så många som pinar sig igenom ständig träningsvärk och timmar av apatisk stirrande medan armarna sliter och drar i diverse maskiner, så varför ska jag?
Ger det verkligen någonting?
 
Jag tänker tillbaka på min fysik och kroppskänsla för ett par, tre år sedan. Visst så vägde jag mer och orkade mindre när jag verkligen tänker igenom saken, så nog har jag fått resultat. Det blygsamma resultatet är förstås en liten glädje i det hela, men den riktigt boosten kom häromdagen när jag tvingade iväg mig på ett pass jag egentligen inte alls var så sugen på.
Jag stod där och iakttog min hållning när jag körde en ryggövning och kände mig nöjd med att jag lyckades bra med den. Att ryggen var rak och övningen var kontrollerad. Då kom insikten över att jag faktiskt gått till gymmet den här dagen. Att jag faktiskt tagit mig dit så många gånger utan att ge upp.
Jag har nämligen ett obestämt antal uppstarter av "Nya liv" bakom mig. Sådana ryck som varat i två veckor på sin höjd. Ett fåtal av dem kanske nosat på månadsstrecket, men inte längre än så. Men den här gången har jag alltså tagit mig över den spärren med råge. Det finns hopp om mig, med andra ord.
 
Jag är inte extrem på något sätt. Försöker äta hyfsat hälsosamt men unnar mig både det ena och det andra, speciellt på helgerna. Tränar gör jag i snitt fyra till fem gånger i veckan. Väldigt lite kondition då jag tycker att det är roligare med styrka. 
 
Anledningen till den här bloggen är att jag själv ska kunna reflektera lite mer över min träning. Bolla teorier och resultat med mig själv för att känna efter på ett bättre sätt vad som fungerar och inte. Och så kanske det blir lite peppande att kunna se tillbaka och se de gånger det gick bra och de gånger motivationen svackade för att inse att upp- och nergångar är återkommande och inget att haka upp sig förmycket på. Och för att jag inte ska skriva om så mycket träning i http://fridasusannaj.blogg.se
 
Bloggen får heta merstark.blogg.se för att någon annan jävel har tagit namnet starkast, trots att det inte gjorts ett enda inlägg i den och den startades 2009. MEN JAG ÄR INTE ALLS BITTER ÖVER DETTA, NEJDÅ.
 
Vi provar detta. Så får vi se.
 
 
 
 

Varför?