Yogan i mig.
I gymnasiet hade vi under första året en klassföreståndare med yvigt rödbrunt skägg och en uppmärksamhetskrävande skönhetsfläck i pannan. Han hette Kent och kunde konsten att hänföra oss alla med såväl sina mattekunskaper som sitt yogaintresse. Han brann nämligen för (läs kommande träningsformer på skånska) Chi Gong och Yoga och hade tillsammans med sin fru rest runt i världen och utövat just dessa sporter.
Hans fru höll i en yogaklass som man kunde välja på sitt individuella val.
"Kent, jag tror jag vill prova yogan, men jag inte nå vig alls ju".
"Gör ingenting" svarade Kent nonchalant. "Ge det en vecka och du kommer bli ormmänniska". Sen hetsade han oss till meditation under den strikta ordern att vi absolut inte fick lyssna till kroppen om det kliade på näsan.
Jag gick yogakursen och uppskattade den, men även den led av min allmänt taskiga närvaro under gymnasietiden och jag blev aldrig särskilt bra på det. Flera gånger har jag försökt hitta tillbaka till yogan, men det har fallit i glömska, fallit för lathet eller bara utmynnat i en sorts improviserad, artisktisk stretch.
Jag behöver nog ta mig tid att verkligen ta mig an yogan, studera den, smaka den. För jag känner på mig att jag har en lite superyogi i mig. Djupt, djupt i mig. Jag måste bara gräva fram det lilla helvetet.
Jag följer diverse eldsjälar på Instagram, bland andra yoga_girl. Hon är ett mirakel, hela människan. Jag vill också kunna slänga runt benen och armarna och plötsligt stanna upp i luften och helt trotsa såväl den kroppsliga anatomin som gravitationen. Men så slår mig insikten att det där kräver år av intensiv träning, så då nöjer jag mig med att försöka nå tårna och sedan avslutar jag den sessionen utan vidare eftertanke.
Men, som sagt. Jag ska verkligen försöka locka ut den där rackaren och kanske bjuder jag på några blygsamma poser här längre fram. När jag börjat blomstra som yogini. Spännande va?
Bilden är hänsynslöst framgooglad och stulen.